Enligt prognoserna ska det bli kallare mot slutet av nästa vecka, särskilt längre norrut i landet.

Jag överväger en tur till Arvika och kanske en dagsutflykt till norra Värmland för att uppleva några timmar av temperaturer under tio minusgrader. Jag förväntar mig inte att kunna göra det i så många år till, jag måste ta chansen medan den finns.

En idé efter att ha kollat på tidigare nämnda Kalla kårar med Jack Werner blev att se den gamla Hillman-filmen Svarta Damen från 1957. Werner tar nämligen upp att filmen gav upphov till en mindre hysteri på så sätt att människor tyckte sig se svarta damer i vartenda gathörn – något som, med viss vilja, kan anses leva kvar i det allmänna medvetandet och förklara varför somliga än i dag skymtar svartklädda gestalter i skumrasket på landets kyrkogårdar.

Efter att ha sett den första biten av Svarta damen i går kväll var nog både Anna och jag lite besvikna. Inte tillstymmelse till otäcka scener eller resta nackhår. Man ska inte jämföra äpplen och päron, men filmen hade ingenting av den förtätade stämning som man upplever i Bergmans Smultronstället från samma år. Svarta damen framstod bara som platt och tråkig – men den som väntar på något gott?

Ett citat från en av filmens huvudkaraktärer fick mig dock att snöa in på arsenik i tapeter, vilket lär ha tagit livet av en och annan slottsfru på 1800-talet. De populära gröna pigmenten i tapeterna, såsom Scheeles gröna och parisergrönt, innehöll giftiga ämnen som kunde utsöndras i form av partiklar eller gaser och vara direkt livshotande på sikt. Mot slutet av seklet minskade användningen av de skadliga ämnena, och slottsfruarna fick dö av tristess som vanligt hederligt folk.